Ödmjukhet
Detta är något jag försöker ta med ni in i hur jag beter mig. Att alltid vara ödmjuk. Nu sitter jag i skrivande stund i en lounge på Arlanda. Jag har för ovanlighetens skull fått en business biljett. Jag är på väg till Kina för jobb och jag flyger med air china. När jag närmade incheckningsdisken så var kön av kineser massiv. Självklar är en kö med kineser kulturellt sätt avvikande än en kö med svenskar, från mitt perspektiv. Det är inget fel, bara annorlunda. Lite virrigare, mer bagage, mer stressigt.
Jag stället mig i business incheckningen, det är en person framför mig. I den vanliga kön skulle jag få vänta minst 45 min. Va händer då? Jag börjar känna mig viktig. Lite bättre, jag blir irriterad när en annan resenär ställer sig ivägen, jag börjar bete mig som att jag är annorlunda än de andra.
Men det är jag ju inte! Jag skärpte till mig och tänkte, att jag är samma själ som mannen med midjeväska och byxorna på sniskan, jag är samma som det rastlösa barnet, jag är samma som den sura kvinnan. Vi är samma, vi är ett.
Då är det betydligt lättare att låta ödmjukheten komma fram. Och tror man inte på att vi är samma, så har jag ingen rätt att döma någon annan i alla fall.
Jag har ingen aning om personernas historia, livsresa, goda gärningar. Hela kön kan bestå av doktorer som räddar liv varje dag, eller gör allt för att ta hand om sin familj med kärlek.
Detta sitter jag och grubblar på i SAS loungen på Arlanda. Här är det lugnt och skönt och jag får gratis dryck och mat. Utanför kämpar de andra, som är samma själ som mig, med långa köer och sina väskor.
Jag kan bara konstatera att det är svårt att vara totalt ödmjuk när det är skillnad i det sociala samhället. Men man har väl rätt att njuta av det om man har betalat och kämpat för det?
Är njutningen rätt från ett spirituellt perspektiv?