Film om hybrid aliens

Jag vart helt trollbunden av denna film, del 1 är 30 minuter lång. Den handlar om Bridget som påstår att hon av blivit uppförd till en UFO och att aliens har skapat barn baserat på hennes gener. Låter kanske helt galet om du inte har funderat och reflekterat över det scenario innan, men för mig så faller alla bitar på plats.
 
hon är så naturlig, glad och förklarar de hon har upplevt på ett så logiskt sätt. Jag ser mycket av mig själv i henne. 
 
Jag rekommenderar verkligen att ge denna filmen chans!
 
 
 
 
Aliens, Min tro | | Kommentera |

Man känner sig som mest levande när det finns risk för att dö

 
Jag hade en sådan bra tid i Mexico med min pojkväns familj, ostyrliga italienare som är allt annat än stela svenskar. Ett starkt minne är när vi far fram på Mexico citys gator i en liten Fiat på väg till flygplatsen. Pappan hänger ut genom framrutan, fönstrena är öppna och vinden känns från den ankommande Patricia som slog till mot västkusten. Han kör som en galning, svär på italienska, röker som en borstbindare och jag verkligen njuter när jag krampaktigt håller i mig för jag har ingen säkerhetsbälte. Det är farligt, men kul. Jag njuter. Det är helt enkelt så befriande att göra saker tvärtom ibland! Allt behöver inte vara så jävla perfekt hela tiden. 
 
denna text har jag tagit rakt av från Cecila Duberg. Läs för Guds skull! 
 
"

Det är inte det att jag bara har några månader kvar att leva som är problemet. Jag har accepterat det. Det är nästan skönt att jag inte kan påverka det. Det är som det är.

Hon ser inte mer bekymrad ut än jag gör när någon snor en parkeringsplats framför ögonen på mig.

Mitt liv är klart snart och det är ok.

Det är en ljusblå vårdag i Stockholm.

- jag förstår, svarar jag.

-   Nej det gör du inte alls. Du tror att de jobbiga just nu är att jag tycker det är orättvist, att alla andra är så ledsna, att jag inte vill lämna dom, att jag är orolig för mina barns framtid och allt det där.

-  En del känner så. Men det finns inget facit. Lär mig hur det är för dig, berätta, vad brottas du med?

-  Jag är trött. Så jävla trött hela tiden. Jag har ont i huvudet. Tumören  - eller om det är medicinerna –  gör mig trög i skallen, och det är svårare att tänka klart. Jag saknar mitt snabba smarta jag. Jag orkar inte trösta alla omkring mig. Jag orkar inte passa på att träffa alla som kommer sakna mig. Jag vill lägga tillbaka ansvaret på dem att leva goda liv. Dom får ju fortsätta! Men jag vill inte dö otrevlig. Fast vad värre är, jag vill verkligen inte dö DUKTIG.

Orden ringer i mina öron. Vill inte dö duktig.

- Hur vill du dö? Eller nej, hur vill du leva?

-    Tacksam. Fast jag vet inte om jag är det. Och med ro. Fast jag är mest irriterad. Jag vill att alla i min närhet ska sluta gråta och istället se all tid vi faktiskt fått tillsammans, och allt dom har kvar.  Jag vill ringa upp några idioter och skälla ut dom. Sen vill jag dricka champagne. Fast jag mår illa av alkohol nu. Det är som om jag kan se klart på allt nu. Förstår vad livet gick ut på. Det var ingen big deal. Och samtidigt så fantastiskt.

Hon fortsätter:

-   Jag borde ha levt såhär hela tiden; Tacksam. Tagit dagarna med ro. Sagt åt folk att sluta gråta över spilld mjölk och skällt ut idioter istället för att bita ihop. Och VARFÖR har jag ägnat mig åt halvdant rödvin när det finns chamapagne?

Vi skrattar. Faktiskt.

-    Vad tror du själv?

-   Jag hade väl svårt att se mitt värde. Tänk, att det var svårt.

**************

Den här dialogen utspelade sig för två år sedan. Det var ett av de starkaste samtal jag haft. Hennes ord finns med mig lite varje dag. Varje gång jag tar en sipp champagne. Jag blir glad när jag tänker på henne. Tacksam för det hon delade med mig.

Här om dagen överhörde jag två kvinnor i lunchkön ondgöra sig över hur otroligt stressigt det är nu "med allt, hela tiden.” De pratade om barn, arbetsuppdrag, resor och festarrangemang som om livet kört över dem med en lastbil.

Och ute sken solen och vinden svepte genom träden.  Champagnen stod bubblande stilla på hyllorna på systembolaget rakt över gatan. Jag sa inget. Det kan man ju inte. Folk har rätt till sina upplevelser. Men ibland vill jag verkligen, verkligen väcka människor.

Resten av den här texten riktar sig till dig som stressar - alldeles för mycket och för ofta - i onödan. 

Vii missuppfattar verkligheten hela tiden. I  synnerhet när vi blir stressade, när vi skyndar oss och multitaskar. Stress gör att vi tappar kontakten med både oss själva och verkligheten. Vi får tunnelseende, ser mer negativt på vår omvärld och flyr och fäktar. VI blir vaga i vårt språk och fastnar i "ja,men..." argumentationer. Livet blir blurrigt och brusigt när vi gör flera sker samtidigt. I västa fall förlorar vi självkänslan och omtanke om andra. Relationer går sönder i onödan och vi tror plötsligt att underhållning från en Iphone är meningen med livet.

Men ute skiner solen ibland, och vinden sveper genom träden och du måste ingenting. Ok?

Det går att skärpa sin kontakt med sig själv och andra, det går att kalibrera sig med livet så det inte rusar förbi. Det går att stretcha tiden, fylla den med meningsfullhet, engagemang och minnen. Sortera mellan sanna utmaningar och onödig stess. Det kräver träning och tålamod.

 

Om du vill, har jag en övning till dig här.

Avsluta följande meningar, och lev efter dem imorgon:

Min största passion är….

Jag upplever den när jag…

Meningsfullhet är….

Det som engagerar mig i livet är….

Mina viktigaste relationer är….

Till dom människorna vill jag säga….

Tacksamhet har visat sig vara den största mentala muskeln hos världens lyckligaste människor. När hjärnors aktivitet studerats i petscans har man sett hur tacksamhet är rena rama genvägen till lycka. I terapiforskning har det visat sig vara en mycket hållbar intervention. Min egen erfarenhet av tacksamhetsmeditation gör mig övertygad.

Se det du har. Rikta din uppmärksamhet mot det som är meningsfullt och engagerar dig på riktigt. Gör det nu. Det där "sen" - det kommer aldrig. / Cecilia.

"

 
 
Lycka, Självhjälp, happiness | | En kommentar |

Barnen som spökade

Min pojkvän hyr ett rum i en lägenhet där även lägenhetsinnehavaren bor och en till hyresgäst, dvs totalt 3 personer. Det var en lugnt energi i lägenheten enda tills i juni detta år, då allt förändrades. 
 
Idag bor jag och min pojkvän ihop, en kompis till honom hyr rummet, men det hade inte varit möjligt om de inte hade hjälpt själar över och rensat på oroliga energier. Det jag nu kommer att berätta är en  100% sann berättelse.
 
Jag och min pojkvän bodde ihop under våren men pga av osämja så flyttade han tillbaka till lägenheten där han hyr rum under sommaren. När han flyttade tillbaka så höll den andra hyresgästen, Olof, på väg att flytta ut för han hade hittat en egen lägenhet att hyra. Ägaren av lägenheten, Lars, var ute och seglade och skulle vara iväg under flera veckor.
 
Jag och min pojkvän hade kontakt och han började nämna att det inte stog helt rätt till i lägenheten, han kunde inte sova och vaknade upp flera gånger per natt, och sa även att han hörde steg. Han pratade med Olof som precis hade flyttat ut och Olof berättade att han tog beslutet att hitta eget boende för han hörde ljud i lägenhet, om nätterna.
 
Olof berättade att han hörde steg, några snabba och ett par långsammare. Det kunde även ibland knäppa och dunka i köket. Det som var sista droppen var när han en natt hörde prasselljud i sitt rum, som om någpn knycklade papper i sin i hand, långsamt. På morgonen hittade Olof knycklat papper i sitt rum. När han insåg att det var något eller någon som var i hans rum så bestämde han sig för att flytta.
 
Min pojkvän fortsatte sova i lägenheten, men det vart värre och värre. Speciellt om natten, vid 01-tiden På morgonen. Vid ett tillfälle så spelade han in en video på sin iPhone och skickade till mig. Han berättar att han inte kan sova, han visar hur han har tänt upp i sitt rum och i hallen i lägenheten, och plötsligt hör jag ljud i bakgrunden. Knäppande ljud, från hallen eller något annat rum. Sen hör man plötslig en dunk och sen hur en tung köksstol dras över köksgolvet. Jag har aldrig ryst så mycket när jag lyssnade på klippet. Min pojkvän fick panik och började ropa och skrika att de skulle sluta. Men det var bara han i lägenheten, i alla fall som fysiskt person. 
 
Detta fortsatte om nätterna, fotsteg och ljud, men han såg aldrig någon gestalt. Grannarna började höra av sig och frågade om de hade barn i lägenheten som lekte sent på kvällarna, de hörde fotsteg, dunkar och ljud.  
 
Min pojkvän flyttade tillbaka till mig och han var några gånger till lägenheten för att hämta kläder. Varje gång han kom dit var det en kall, tryckande energi. En gång stängdes en dörr med kraft i lägenheten när han var där, han lämnade omedelbart lägenheten.
 
En annan gång, precis när han skulle låsa lägenhetsdörren för att gå, hörde han ett barn ropa hans namn två gånger inne från lägenheten. Han sa att det var något av det läskigaste och obekvämaste han har varit med om. 
 
Som tur var så behövde han inte bo där mer, men aktiviteterna fortsatte och ägaren som senare kom hem från sina seglatser stig inte ut, trots att han är en skeptiker till spöken, och tog hjälp av en person som renade lägenheten och nu är det lugnt igen....
 
Hade du vågat sova i den lägenheten?
Upp