Man känner sig som mest levande när det finns risk för att dö

 
Jag hade en sådan bra tid i Mexico med min pojkväns familj, ostyrliga italienare som är allt annat än stela svenskar. Ett starkt minne är när vi far fram på Mexico citys gator i en liten Fiat på väg till flygplatsen. Pappan hänger ut genom framrutan, fönstrena är öppna och vinden känns från den ankommande Patricia som slog till mot västkusten. Han kör som en galning, svär på italienska, röker som en borstbindare och jag verkligen njuter när jag krampaktigt håller i mig för jag har ingen säkerhetsbälte. Det är farligt, men kul. Jag njuter. Det är helt enkelt så befriande att göra saker tvärtom ibland! Allt behöver inte vara så jävla perfekt hela tiden. 
 
denna text har jag tagit rakt av från Cecila Duberg. Läs för Guds skull! 
 
"

Det är inte det att jag bara har några månader kvar att leva som är problemet. Jag har accepterat det. Det är nästan skönt att jag inte kan påverka det. Det är som det är.

Hon ser inte mer bekymrad ut än jag gör när någon snor en parkeringsplats framför ögonen på mig.

Mitt liv är klart snart och det är ok.

Det är en ljusblå vårdag i Stockholm.

- jag förstår, svarar jag.

-   Nej det gör du inte alls. Du tror att de jobbiga just nu är att jag tycker det är orättvist, att alla andra är så ledsna, att jag inte vill lämna dom, att jag är orolig för mina barns framtid och allt det där.

-  En del känner så. Men det finns inget facit. Lär mig hur det är för dig, berätta, vad brottas du med?

-  Jag är trött. Så jävla trött hela tiden. Jag har ont i huvudet. Tumören  - eller om det är medicinerna –  gör mig trög i skallen, och det är svårare att tänka klart. Jag saknar mitt snabba smarta jag. Jag orkar inte trösta alla omkring mig. Jag orkar inte passa på att träffa alla som kommer sakna mig. Jag vill lägga tillbaka ansvaret på dem att leva goda liv. Dom får ju fortsätta! Men jag vill inte dö otrevlig. Fast vad värre är, jag vill verkligen inte dö DUKTIG.

Orden ringer i mina öron. Vill inte dö duktig.

- Hur vill du dö? Eller nej, hur vill du leva?

-    Tacksam. Fast jag vet inte om jag är det. Och med ro. Fast jag är mest irriterad. Jag vill att alla i min närhet ska sluta gråta och istället se all tid vi faktiskt fått tillsammans, och allt dom har kvar.  Jag vill ringa upp några idioter och skälla ut dom. Sen vill jag dricka champagne. Fast jag mår illa av alkohol nu. Det är som om jag kan se klart på allt nu. Förstår vad livet gick ut på. Det var ingen big deal. Och samtidigt så fantastiskt.

Hon fortsätter:

-   Jag borde ha levt såhär hela tiden; Tacksam. Tagit dagarna med ro. Sagt åt folk att sluta gråta över spilld mjölk och skällt ut idioter istället för att bita ihop. Och VARFÖR har jag ägnat mig åt halvdant rödvin när det finns chamapagne?

Vi skrattar. Faktiskt.

-    Vad tror du själv?

-   Jag hade väl svårt att se mitt värde. Tänk, att det var svårt.

**************

Den här dialogen utspelade sig för två år sedan. Det var ett av de starkaste samtal jag haft. Hennes ord finns med mig lite varje dag. Varje gång jag tar en sipp champagne. Jag blir glad när jag tänker på henne. Tacksam för det hon delade med mig.

Här om dagen överhörde jag två kvinnor i lunchkön ondgöra sig över hur otroligt stressigt det är nu "med allt, hela tiden.” De pratade om barn, arbetsuppdrag, resor och festarrangemang som om livet kört över dem med en lastbil.

Och ute sken solen och vinden svepte genom träden.  Champagnen stod bubblande stilla på hyllorna på systembolaget rakt över gatan. Jag sa inget. Det kan man ju inte. Folk har rätt till sina upplevelser. Men ibland vill jag verkligen, verkligen väcka människor.

Resten av den här texten riktar sig till dig som stressar - alldeles för mycket och för ofta - i onödan. 

Vii missuppfattar verkligheten hela tiden. I  synnerhet när vi blir stressade, när vi skyndar oss och multitaskar. Stress gör att vi tappar kontakten med både oss själva och verkligheten. Vi får tunnelseende, ser mer negativt på vår omvärld och flyr och fäktar. VI blir vaga i vårt språk och fastnar i "ja,men..." argumentationer. Livet blir blurrigt och brusigt när vi gör flera sker samtidigt. I västa fall förlorar vi självkänslan och omtanke om andra. Relationer går sönder i onödan och vi tror plötsligt att underhållning från en Iphone är meningen med livet.

Men ute skiner solen ibland, och vinden sveper genom träden och du måste ingenting. Ok?

Det går att skärpa sin kontakt med sig själv och andra, det går att kalibrera sig med livet så det inte rusar förbi. Det går att stretcha tiden, fylla den med meningsfullhet, engagemang och minnen. Sortera mellan sanna utmaningar och onödig stess. Det kräver träning och tålamod.

 

Om du vill, har jag en övning till dig här.

Avsluta följande meningar, och lev efter dem imorgon:

Min största passion är….

Jag upplever den när jag…

Meningsfullhet är….

Det som engagerar mig i livet är….

Mina viktigaste relationer är….

Till dom människorna vill jag säga….

Tacksamhet har visat sig vara den största mentala muskeln hos världens lyckligaste människor. När hjärnors aktivitet studerats i petscans har man sett hur tacksamhet är rena rama genvägen till lycka. I terapiforskning har det visat sig vara en mycket hållbar intervention. Min egen erfarenhet av tacksamhetsmeditation gör mig övertygad.

Se det du har. Rikta din uppmärksamhet mot det som är meningsfullt och engagerar dig på riktigt. Gör det nu. Det där "sen" - det kommer aldrig. / Cecilia.

"

 
 
Lycka, Självhjälp, happiness | |
#1 - - Anna:

Ett så klokt inlägg! Ska prova göra övningen i en veckas tid, tack❤️

Svar: Berätta gärna hur det går!
Just like you

Upp