Dagen då barn kändes som en bra ide'
Dagarna är som en grå massa nu. Vakna, gå till jobbet, gå hem till soffan eller gymmet, bli dödstrött och somna i soffan, sova.... Och sen börjar det om. Alla har vi perioder som denna och jag tror jag aldrig har varit påverkad av det som nu.
Så igår, dök första tanken på att är det den här tomheten som gör att barn känns som en bra ide?
Personligen har jag aldrig haft en längtan till barn. Jag vet inte hur många eller få som enegentligen har en genuin längtan, eller fyller man ett tomt hål med barn?
Det kändes som att barn kunde fylla min vardag med nytta, med värde, när jag var i min mest hopplösa punkt igår.
Är barn ett egoistiskt val? Jag är mer förvirrad än innan...